Har försökt hitta ord för det här hela dagen... Men inser att det nog inte går... (Syster beskriver det ändå väldigt bra på sin blogg.)
En vän till familjen har fått komma hem efter en tids cancer. Jag har, till skillnad mot syster, nog inte tänkt så mycket på det här, vad som händer nu, när det vi inte ville skulle hända har hänt. Så jag hade inget uppbyggt försvar alls... Ser dödens innebörd som att man blir berövad en människa. Och personen som är berövad på sin livskamrat. Och det är det som känns mest i mig. Hon blev lämnad kvar... ensam? Jag hoppas att hennes omgivning är snabb med att stötta och finnas omkring henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vi får ju inte vara där & stödja. Det är det värsta... Släpper inte in oss. Men det kanske kommer. Alla är ju olika som Far säger. Man får väl tro det..
Ja... men jag anade nästan det här.
Men be får vi göra iaf...
Skicka en kommentar