Hälsade på en stjärna efter jobbet idag. Stella lyste starkt i mitt liv på min första arbetsplats här i Göteborg. Det var henne jag fick kontakt med på våning 2, hon lockade alla de andra damerna att komma ut på elvakaffet och de trivdes som mest när jag kom och tog en kopp och pratade bort en timme.
Stella är den som berättade sina göteborgsminnen för mig, om att vara sambo i en tid när det inte var helt acceptabelt, om att vara sjuksköterska på Sahlgrenska och vara artig mot nonchalanta läkare, om promenaderna i Änggårdsbergen och Slottskogen, om finaste Fjällbacka om somrarna, om sorgen att se sina medboende bli så förvirrade och dementa att de pratade om Zarah Leander som om hon fortfarande levde...
Henne träffade jag idag och grät redan på spårvagnen över hennes härliga kommentarer, att hon inte var naiv, att vi alltid var oense om feminismen, av att jag saknar hennes komplimanger om min sångröst och mina fina, färgglada kläder eller roliga örhängen...
Hon som inte fick bo kvar på var hon trodde skulle bli hennes dödsplats när kommunen bestämde sig för att små äldreboenden var för kostsamma och inte skulle få finnas kvar.
Det grät jag också över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar