Samlar mig från min plötsliga gråtattack...
Vinkade av en dam vid hissen när nästa dam kom fram och hon är rak på sak:
"du ska sluta".
Ingen fråga, utan bara ett konstaterande.
"Ja..." får mitt svar bli. Vad ska jag annars säga?
"Ville du det?"
Klump i halsen. Ont i magen. Bröstet värker. Aj.
"Nä..."
"Men gode Gud, hur ska jag klara mig?!" utbrister hon.
Ja, säg det, tänker jag. Hur ska jag klara mig?!
"Du som räddar så många. Du som gör så många av oss friska genom att bara finnas här."
Ok, nu är det klippt, tänker jag. Dags att samla sig. Gå, gå, gå! Bråttom!
Damen vänder sig från mig. "Jag kan inte gråta, men gör det inombords.".
Då kommer mina tårar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Åh, vad fint! Bär det med dig!
Vilken bekräftelse av vad du bidrar med. :-)
Ja... det gav så otroligt mycket mer än alla siffror på VAS-skala som vi använt som bedömningsinstrument :P
Men de siffrorna är ju mer lätträknade än mina känslor ;)
Den där klumpen inombords, när man vet att allt är precis käpprätt fel, den är inte lätt att hantera. Jag hoppas så att det kan ljusna snart i arbetsterapitunneln!
Åh gumman! vad DU betyder för de på ditt jobb! Bär med dig det! Puss
Skicka en kommentar