Idag höll jag på att börja gråta vid lunchen. Jag fick ett litet kort i handen, mitt där i köket, precis när jag skulle fixa iordning min lunch, värma den och sedan sätta mig vid bordet. E ryckte mig sedan i armen för att få mig att böja mig ner så hon kunde viska i mitt öra. "Det blir nog ingen stor bukett, men annars kan du köpa dig en lott". Jag blev så rörd. E & A gav mig en liten slant, precis sådär som mormödrar och farmödrar gör, och en fint skrivet kort. De gav mig varsin kram också. Allt som ett tack för att jag finns där för dem.
Sen skulle vi äta lunch.
Alla damerna kring bordet skrattade mycket. Vi hade så roliga samtalsämnen. En dam tittar länge på mig och utbrister "Vad jag önskar att jag hade ditt skratt! Du kommer leva länge..."
Jag hade en sån där konstig klump i halsen. Jag har verkligen ett rikt känsloliv...
Tårarna har fortfarande inte kommit, men det värker så i bröstet. Att ett hjärta kan rymma så mycket känslor! De här damerna är mitt liv. Jag trivs så bra hos dem!
Gode Gud, låt mig få fortsätta finnas där, jag vägrar tro att det inte är min plats - där jag hör hemma! Jag brukar kunna be "låt din vilja ske", men den här gången vill jag att min vilja sker!
Nu kom tårarna...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Vad fint av dina damer! Håll inte dina känslor inne, det blir bara jobbigare i längden (vet!). Jag vill också att din vilja ska ske. Allt i livet har en mening, men just nu vore alla andra meningar fel. KRAM!
*kramar om* önskar med att du ska få vara kvar, du verkar trivas så himla bra och jag är övertygad om att du även ger dessa tanter ett längre och roligare liv med din blotta närvaro och ditt - så sant- smittande skratt!! *håller tummarna*
ber att du får stanna. Tror det är Guds vilja oxå, o inte bara din..
Så vackert. Ska be för detta.
Å vad fint!!!!!
/Frida
Wow vad fint!!!! Underbart Emi!
vännen../becka
Skicka en kommentar