Ensamhet

Idag har jag och Chriss pratar om ensamhet. Ett ord som betyder så olika saker för olika personer.
Jag har alltid upplevt en ensamhet, oavsett hur många vänner jag än har omkring mig. Det är märkligt... Jag har Gud som min bästa vän, och många, många vänner och kompisar. Ändå en tomhet inuti. Även om den tomheten blivit mindre och mindre under alla mina år. En positiv förändring i alla fall! =) Men ensamheten som jag upplevde när jag flyttade hit till Örebro är nog den värsta jag känt. Att känna en ensamhet för att jag inte har någon att dela livet med är väldigt mycket lättare att hantera. Men skulle jag inte ha vänner omkring mig så skulle den ensamheten vara tung. Men ensamheten som innebär att det aldrig kommer finnas någon som känner hela mig har jag lärt mig hantera de senaste åren. Nu hoppas jag att det inte kastas över mig någon gång igen.

Men under helgen så insåg jag att hur bra än mina föräldrar känner mig, så är nog ändå syster närmast... Vi som vuxit upp med samma föräldrar, samma åsikter och värderingar. Som nu får lära oss stå på egna ben, hitta våra egna liv, hantera våra situationer... Då känner jag mig mindre ensam. För hon känner nog mest "hela mig"...