Kom nyss hem från en pianokonsert i Lutherska missionskyrkan här i Göteborg. Jag har gråtit, tackat Gud för att mina föräldrar lärt mig uppskatta musik, grämt mig över att jag inte övat flitigare, och är jätteglad över att jag kan så mycket piano som jag kan...
Under den 1,5 timme långa konserten funderade jag över gymnasietiden. När vi stod utanför salen för att spela slutprovet innan vi fick våra betyg. Hur nervöst och pirrigt det va, hur vi jämförde hur svåra våra stycken va, jämförde vem som var bäst. Och när jag efter varje slutprov fick MVG... och ändå var jag så nervös innan?! Är det inte knäppt??
Så även fast de här två killarna, som jag fick lyssna på idag, är så sjukt mycket bättre än mig så vet jag att jag är så bra så jag kan använda mig av mitt pianospelande för min egen glädje (och de som vill lyssna på mig...) och att det räcker.
Så jag grät både över att jag inte kämpade mer med pianoläxorna, och också av tacksamhet att jag fått chansen att lära mig. Nu vill jag bara ha ett piano att få spela på!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Nå, alla kan ju inte bli jätteduktiga, ibland saknas det anlag, eller fysiska förutsättningar, men jag tror att du är duktig nog för att säkert spela i kyrkan sådär du med, och få en hel kyrka att gråta av glädje och eftertänksamhet. Piano är det vackraste som finns (och orgel). Många kramar.
Tack...
Jag hoppas att jag en gång får spela piano så andra gråter. Jag kan iaf få mig själv att börja gråta ;) Det är väl en god start? ;)
*fniss* Självklart. Om jag någonsin åker ned till götet ska jag springa förbi och kräva att du spelar så jag gråter.
Hihi =) Du är välkommen! Ta bara med dig pianot! ;)
Ah, det får bli makens elpiano då. Mitt "eget" finns hos föräldrarna.
Skicka en kommentar