tisdag 4 maj 2010

Smärta

Det är skönt när man hinner ta avsked av en person innan hon dör. Jag är glad att jag gick in till en av mina äldsta tanter i Gbg innan jag slutade. Hon blev hundraplus och var den sötaste lilla gumma man kan tänka sig. Stor omsorg om de andra på sin våning och om oss som försökte underlätta hennes vardag. Och hon hade en fantastisk humor. När jag gick in till henne för att säga hejdå och hon fick veta att jag skulle sluta för att jag fått nytt jobb, sa hon "alla andra försvinner härifrån - det är bara jag som blir kvar" och så skrockade hon en stund. Dottern å mina tårar rann... Nu, sex veckor senare fick jag rätt. Jag anade att jag inte skulle få chansen att få hålla hennes hand igen.

3 kommentarer:

Anna B. sa...

Så vackert
så skört
så fint
och så sorgligt!

Puss till dej vännen

Jenny sa...

Men det är fint att du minns henne med glädje! Det är så vi bör minnas, och bli ihågkomna... stor kram!

klas sa...

Känner igen känslan, inte minst från jobbet. Och ofta får man tyvärr inte det där tillfället. Så det är värt att vara tacksam för när det väl sker.